Ferna, järnbruk i Gunnilbo socken, Västmanlands län och hufvudbruket bland de s. k. Fernaverken eller Ferna och Bockhammars fideikommiss. Dettaomfattar jämte Ferna Bockhammars bruk i Gunnilbo och Trummeisbergs hytta i Väster-Våla socken af Västmanlands län samt Finnbo masugn i Norrbärkesocken af Kopparbergs län, jämte jordbruksfastigheter i Gunnilbo, Hed, Skinnskattebergs, Munktorps, Eamnäs, Väster-Våla och Västanfors socknar, med en sammanlagdareal af 22,677 har och ett taxeringsvärde (1906) af 1,777,000 kr., däraf 306,600 kr. för annan fastighetän jordbruksfastighet och 82,000 kr. för fastighet, som ej är af fideikommiss-natur. Björnhytte bruk i Grangärde socken, Kopparbergs län, och Virsbobruk i Ramnäs socken, som förut lydt under Ferna, frånsåldes på 1890-talet.

ferna-sateriAf grufvor ega verken delar i Norberg-Risbergs och Nybergs grufvor samt en del smärre grufvor.- Hufvudgården, F. säteri (se fig.), är slottslikt bebyggd och mycket vackert belägen nära det vattendrag, som förenar de båda Fernasjöarna och slutligen, utmynnar i Hedströmmen. Järntillverkningen är numera i hufvudsak koncentrerad vid själfva F., som har en lancashiresmedja med 8 härdar och ett såväl medium- som finvalsverk. Den behöfliga drif-kraften erhålles hufvudsakligen från vattenfallet vid gården, men äfven af ånga genererad af det från härdarna bortgående värmet, samt medelst elektrisk kraft från ett omkr. 4 km. från F. beläget vattenfall, hvilken senare kraft mest användes till belysning, såväl yttre som inre, i verkstäder, stall, ladugårdar och i så godt som alla arbetarbostäderna. Den årliga tillverkningen vid F. är omkr. 5,000 ton vals- och finjärn, af hög kvalitet och mycket eftersökta. Det därtill behöfliga tackjärneterhålles från Trummelsbergs och Finnbo masugnar, hvilka tillsammans ha en medeltillverkning af omkr. 6,500 ton pr år. - F. som järnbruk kan man med säkerhet följa tillbaka till 1607, då där fanns en hammare med två härdar. Det synes då ha varit krono, enär Gustaf II Adolf 1617 förlänade det till en Halfvar Olsson. Brukets egentliga grundläggare var kamrer Abrahamssons änka, Edla Widiks-dotter, som 1632-40 utvidgade bruksrörelsen, så att bruket 1641 privilegierades till 1,200 skeppund stång-järnssmide. Ett årtionde senare egdes F. af Abraham Momma (se R ee n st ie r n a). Under hans och hans broder Jakobs tid utvidgades bruksdriften: en tredje stångjärnshammare tillkom, en ankarsmedjaanlades 1678 och en plåthammare. 1685. Före sin död (1690) måste Abraham pantförskrifva F. till Kl. Wilkens. Sedan dennes söner och sonson innehaft F., öfvergick det till hans sondotters manJak. Ramsell (d. 1804), som betydligt utvidgade Fernapossessionen genom köp af andra egendomar, bl. a. Bockhammar och Trummeisberg, och stiftade (1789) F. och Bockhammars fideikommiss samt utnämnde lagman Lars Fre-dr. Dahlson (d. 1805) till sin efterföljare. Dennes son Jakob Ramsell Dahlson (d. 1828) utnämnde till sin efterträdare (fideikommisset går i arf blott till bröstarfvingar) sin syster Karolina, gift med grefve K. J. von Hermansson. Efter hans sons, grefve C. F. von Hermanssons, död 1906 ärfdes F. af dennes äldsta dotter Eva, gift med bergsingenjören grefve Samuelaf Ugglas. Då det blifvit allt svårare att tidsenligt sköta bruket (som saknar goda kommunikationer), så länge fideikommissnaturen häftar vid detsamma, ha nuv. inne-hafvarna ingått till K. M:t med begäran om tillstånd att sälja egendomen.

Projekt Runeberg